Upprop – Stoppa Aurora

Publicerad den 5 April

– För att den bidrar till det försämrade säkerhetsläget kring Östersjön
– För att den innebär ett ytterligare närmande till kärnvapenalliansen Nato
– För att freden bevaras genom diplomati, samarbete och samtal

För att den bidrar till det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön

Aurora beräknas alltså bli den största krigsövningen i Sverige sen Kalla kriget och den första övning då stöd från USA uttryckligen finns med som en del av det som kallas landets försvar. Men även om Aurora på så sätt står för något nytt är den egentligen bara det senaste steget i en decennielång utveckling.

Det är en utveckling som har gått från nordiskt samarbete och fredsbevarande uppdrag till uttalat Nato-samarbete och rena krigsövningar. Två av de hittills största övningarna är Cold Response och Arctic Challenge Exercise. Sättet på vilket de har vuxit och ändrat fokus är representativt för den större förändringen i Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Cold Response genomfördes första gången 2006 och var då en norskledd övning. I det första scenariet ingick att undsätta ett jordbävningsdrabbat land. [4] Den har sedan dess genomförts i stort sett vartannat år och i takt med att övningen har vuxit har mer och mer av övningen överförts till Sverige. Antalet deltagande soldater har gått från cirka 10 000 till cirka 16 000.

Arctic Challenge Exercise, ACE är en mer renodlad flygstridsövning. Övningen hette från början Nordic Air Meet och var då ett samarbete mellan Sverige, Finland, Norge, Danmark och Schweiz. Inom några år bjöds också USA och Storbritannien och senare en rad andra NATO-länder in. År 2013 fick övningen namnet ACE. Den var då den största flygövning i Europa. Två år senare var övningen ännu större och enligt Försvarsmakten världens största det året. [6]

ACE besvarades omedelbart med en rysk storövning. I utvecklingen av övningar finns det alltså en stor grad av ömsesidighet. Aurora är nu alltså det senaste steget i den här rustningsspiralen. Som sådan bidrar den till att försämra säkerhetsläget kring Östersjön ytterligare.

För att den innebär ett ytterligare närmande till kärnvapenalliansen Nato 

De små stegens politik bort från alliansfrihet till närmande till Nato

Vid Sovjetunionens upplösning 1991 hade Sverige, bortsett från medverkan i FNs fredsbevarande styrkor, inte deltagit i strid på närmare 200 år. År 1994 beslutade riksdagen att Sverige skulle bli medlem i Partnerskap för fred PFP som bildades för att främja samarbetet mellan Nato och alliansfria länder. Även delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland inbjöds. (Warsawapakten hade upplösts 1991.) PFP skulle främja säkerheten i Europa. Emellertid har Nato kommit att alltmer utpeka Ryssland som orsak till det försämrade säkerhetsläget i Europa och uteslutit landet ur samarbetet. PFP, och därmed Sverige, har samtidigt knutit nära kontakter med Nato.

1995 blev Sverige medlem i EU. ”Fram till 1990 hade neutralitetspolitiken bedömts vara ett hinder för att Sverige skulle söka medlemskap. Sverige trädde därmed in i en politisk allians med syftet att främja fred, demokrati och välfärd i Europa. Efter flera år av ökad integration med Nato och EU gjordes en särskild markering 2009 då riksdagen ensidigt antog en så kallad solidaritetförklaring.” (s 148-149, Sverige Nato och säkerheten av Hans Blix m fl, antologi 2016, också kallad Nato-utredningen.)

Lissabonfördraget i EU artikel 42.7 säger: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemmarna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta Nationernas stadga. Det ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”. (FN-stadgan, https://www.unric.org/sv/information-on-fn/11. Se också föredrag i Fredsrörelsen på Orust, www.fredsrorelsen-pa-orust.se den 20 okt. 2016 av Jan Öberg – klicka på bilden.)

Den svenska solidaritetsförklaringen antogs, som nämnts, av riksdagen den 16 juni 2009. Den hade följande formulering: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.” Vare sig detta eller Lissabonfördragets artikel 42.7 säger att Sverige i fall ett EU-land angrips ska delta milliärt.

Deltagande i Natos krig. Under åren har Sverige utvecklat ett nära samarbete med Nato: Sverige har deltagit i krigen i Jugoslavien, krig som ledde till landets upplösning. Sverige har varit aktivt både i Afghanistankriget, som ännu inte är avslutat, där dödande sker dagligen, och i kriget mot Libyen. Vi har sett vilka katastrofer dessa krig lett till. Alla dessa krig har skett i samarbete med Nato och i synnerhet dess starkaste stat, USA. Läs Lagen mot krig – Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen av Rolf Andersson m fl (2013).

Omfattande krigsövningar har under senare år skett tillsammans med Nato-länder och andra länder i Europa, såsom Finland och Schweiz. En del är återkommande varje eller vartannat år. (En uppräkning finns i den nämnda antologin av Blix m fl, ss 165-167.)

2010 antog Sverige som mål för samarbetet inom PFP att sluta avtal om Samförstånd med Nato om värdlandsstöd, något som också gjordes först på regeringsnivå, sedan med riksdagsbeslutet den 25 maj 2015:

Värdlandsavtalet (Ladda ned DS 2015:39 från www.regeringen.se. Eftersom avtalstexten är svår att hitta där läggs den in här. Värdlandsavtalet finns i bilaga 4. Se sidan 187 och följande.) Värdlandsavtalet innebär bl a att Nato efter inbjudan från regeringen får stationera trupper och personal på svensk mark. Det finns i avtalet inget uttalat förbud mot att placera kärnvapen här. Sverige har inte heller ett sådant lagligt förbud, något som många efterfrågar (Finland har det). Ordet kärnvapen är inte nämnt i avtalet. Dock vet vi att Natos militära doktrin bygger på en blandning av konventionella vapen och kärnvapen där hot med kärnvapen är en viktig del. USA, som den mäktigaste staten, testar och utvecklar kärnvapen till stora kostnader och förbehåller sig rätten att använda kärnvapen först (något även Ryssland gör).

I Värdlandsvtalet innefattas möjligheten att föra krig mot tredje land från svenskt territorium. Hela avtalet avser att underlätta samarbetet genom förberedelser. Under avsnittet Syfte står: 2.1 ”Syftet med detta samförståndsavtal är att fastställa principer och förfaranden för upprättandet av baseringsområden och tillhandahållandet av värdlandsstöd till Natos styrkor i, och med stöd från, värdlandet under Nato-ledd militär verksamhet.” De står vidare att avtalet är avsett som grund för planering av behörig myndighet i värdlandet (Sverige) och Nato-befälhavaren inför överenskommelser om värdlandsstöd för olika typer av Nato-ledd militär verksamhet.

Den nu planerade krigsövningen Aurora 17 avser en träning utifrån värdlandsavtalet.

För att freden bevaras genom diplomati, samarbete och samtal

Fredliga relationer skapas genom att analysera konflikter ur ALLA parters perspektiv, att samtala och söka vägar tillsammans där ingen part känner sig förfördelad och inte hörd och respekterad.

Det finns numera mycket kunskap om konflikters uppkomst, dynamik och hur de bäst hanteras. Till stor olycka för världen utnyttjas inte dessa kunskaper i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Förvars- och säkerhetspolitiken förfelar sina mål när endast kortsiktiga intressen för det egna landet beaktas. Idag måste vi tänka globalt, tillgodose människors behov och lägga resurser på de verkliga hoten mot oss alla: klimat/miljö, orättvis fördelning och kärnvapen. I stället utgår de makthavande från ett militärt tänkande vilket leder till upptrappning av konflikter och en uppåtgående spiral av hot och våldsanvändning. Man förbereder för krig i stället för att skapa fred med fredliga medel. Detta skapar enorma flyktingströmmar och stort lidande. Upptrappning av våld sker och otryggheten ökar. Man lägger skuld på den andra sidan.

Gemensam säkerhet skapas inte tillsammans med andra i allians MOT en tredje. Idag ser vi hur man faller tillbaka på ett vi-och-domtänkande i utrikespolitiken, ja även i media, något som vi i andra sammanhang förkastar.

Gemensam säkerhet handlar, tvärtom – i enlighet med Olof Palmes rapport med samma namn – om att bygga tillit och undvika upptrappning. Sanktionerna mot Ryssland och dagliga påståenden att Ryssland utgör den aggressiva parten och att dess ledare har allehanda onda egenskaper och avsikter, motverkar fred. Vi – och världen – har inget att vinna på att utse Ryssland eller något annat land till vår fiende. Den öppna, inkännande dialogen måste upprätthållas, även med diktatorer/auktoritära ledare och även om, och när, dessa handlar på ett sätt som vi upprörs över.

Under den tid Sovjetunionen och USA under Kalla kriget upprätthöll den så kallade Terrorbalansen hade Sverige diplomatiska relationer till Sovjetunionen och handeln fungerade. Nu är sedan en längre tid relationen mellan Sverige och Ryssland bottenfrusen. Vi motsätter oss detta och uppmanar till dialog i enlighet med principer för god konflikthantering.

Vi behöver öva i ödmjukhet och att se problem ur många perspektiv. Först då kan vi tillsammans med andra söka och finna lösningar som i en ständig process leder bort från våld mot fred.’